onsdag 19 november 2014

inga rutiner.


Har kanske drivit mig själv till trötthet och ostadig puls. Kanske är det bara november. För lite D-vitamin i omlopp, för lite mjuka andetag i nacken och istället bara en massa hård yta för att stänga ute dem som sårat och fortsätter såra mig. Kanske bara för lite mat.
Jag saknar verkligen havet och baden och solen. Det gör jag verkligen.

måndag 17 november 2014

skåpmat från helgen.

Drack en flaska vin i lördags. Låg på mattan med cigaretten i handen och pratade om feminism eller kanske snarare icke-feminism. Har vänner och bekanta som menar sig tro på feminismen, agera utifrån den, men deras handlingar säger någonting helt annat. Vi pratade om hur viktigt det är att agera feministiskt, att backa när en ska backa. Så pratade vi om allt det där andra också, sex och vänskap, respekt och konsekvenser, ärlighet.

Jag ska på dejt snart igen och tänker att det är samma grundpelare där som i lördagens samtal. Det är aktuellt och lika delar intressant och tröttsamt det där med att säga sig tro på solidaritet och feminism, men sen ändå ta plats från någon som på ett strukturellt plan alltid har mindre plats. Överrösta.

Mest vill jag ju bara ha sällskap på mina söndagspromenader och kanske i sängen ibland, men det blir aldrig riktigt bra om värderingarna inte stämmer överens.

lördag 15 november 2014

kanske ett glas vin, avsnitt sex.

Drack glögg med någon annan på mattan. Tittade på hans hår och händer, men kände ingenting. Jag är tillbaka i gamla rutiner och jag räknar ned. Om fem och en halv vecka är det julafton. Vi pratar om nyårsafton och jag tycker att jag står ostadigt igen.

Ibland måste en anstränga sig tillräckligt hårt, ibland bara ge upp.

fredag 7 november 2014

Första glöggen, tolfte omgången.

Värmer glögg och det luktar sött så som han gjorde när han blev varm och från grannen kommer doften av matlagningsos och det doftar som köket gjorde när vi bodde fem under samma tak. Nu har samma sång gått på repeat i några dygn och jag tittar på mina växter och ser att de behöver vatten nu ikväll.
Det blir allt svårare att sova och jag har oengagerat börjat föra anteckningar igen. Också till detta går det att lura sig, tänker jag och dessutom hör jag redan hur någonting förändrats i min röst.

Precis som sist så övar jag på självrespekten, men det går ganska trögt.

måndag 3 november 2014

jag tänkte att jag skulle börja blogga igen.

Först kom tröttheten. Undan sociala medier, undan kaskadspyor innehållandes personlig och privat ångest, relationskrångel och tristess! Då tog jag bort den här platsen från internet och kände mig lite renare, inte så kladdig och fast i att mitt liv ligger här till allmän beskådan. Sedan tänkte jag att bloggen ändå är jag och jag är bloggen, men att den går att tömma på allt gammalt och fylla med nytt. Så jag dolde varenda ord från tjugohundraelva och fram till idag. Därefter insåg jag att den här platsen är ingenting utan sin tyngd och ingen lusläser ändå arkiv idag. Nu är vi tillbaka. Jag vet inte riktigt hur, precis som vanligt. Tänker att jag ska skriva dikter på min gamla skrivmaskin och teckna, men det slutar nog med kaskadspyor, precis som vanligt.

Hej, om ni är kvar, nu hänger vi igen!

fredag 29 augusti 2014

i did not sign up for boring.

Inga salta bad på en månad. Bara hormoner sköljer över min kropp nu. Är outhärdligt frustrerad, trött, arg och ledsen. Uttråkad. Och jag tänker på den tiden då jag inte hade ro nog att ha tråkigt, när jag bara kunde känna ångest och sorg, men det hjälper föga. Jag är ledsen för att hela min sommar försvann när han drog sig ur. Inte för att jag i någon större utsträckning saknar honom nu, men för att jag inte kan isolera sommarminnena från honom och jag har ingen lust att tänka på honom. Alls. Så någonstans i huvudet, i en parallell verklighet, ligger minnen från klipporna och skogen, men jag kan inte känna hur det kändes. Jag är fortfarande arg. Inte alls redo för hösten. Absolut inte okej med att livet just nu känns ohyggligt tråkigt.

söndag 24 augusti 2014

kämpa göteborg!

Hur många känslor kan en hinna känna på bara några timmar. Står på Götaplatsen igen, den här gången har polisen spärrat av alltihop redan innan vi kommer dit. Jag är trött och skakig med brinnande överarmar. Jag är uppjagad och på tårna. Det blir inte våldsamt, inte ens i närheten av vårens motdemonstration när SD var på plats och absolut inte i närheten av vad videoupptagningar från gårdagens demonstration i Malmö visar.

Det är en gemensam övertygelse som enar oss bakom kravallstaketet, ett hat vi delar och en önskan om en betydligt bättre värld. Varken banalt eller urvattnat, snarare högaktuellt och med en skrämmande förankring i verkligheten. Det går inte att fnysa åt en fascism som är på väg uppåt och framåt runt om i världen. Fortfarande är det många som gör just det och jag önskar att fler kunde få upp ögonen för vad som är på väg att hända, vad som redan nu har normaliserats, men jag är åtminstone glad att vi var över tusen kroppar på plats idag.

Det är mycket nu, så som det tenderar att bli ibland.