måndag 22 januari 2018

2018.

Jag är sällan den som upplever att med det nya året kommer nya chanser. Ofta har jag drömt om självförverkligande - nya, sundare vanor, mer högtflygande ambitioner, längre hår och vackrare kläder - men på nyårsdagen har jag vaknat och känt att det nya året bara tar vid där det gamla slutade. Det är självklart så det är, egentligen.
Mot slutet av förra året började jag trots detta att längta efter årsskiftet. Jag såg det som ett bokslut för någonting som snurrat vasst och ursinnigt i bröstkorgen under hela året. När det nya året kom och den första dagen började hade jag på något underligt vis lyckats övertyga mig själv om att jag hade fått en ny chans. Den övertygelsen vecklades ut mer och mer, dag efter dag och den har ännu inte övergett mig. För att vara mer sann och rättvis mot mig själv ska jag inte beskriva det som att den bestämmer över mig. I det här fallet tror jag att det är jag som bestämmer över den. I detta nu är jag oerhört tacksam över att jag har lyckats upprätthålla och ännu upprätthåller någon form av performativ verklighet.
För mina vänner beskriver jag det som att jag håller på att utvecklas till en vidrig människa. Inuti känner jag att jag försöker vara precis den sortens människa som gör att jag är stolt över mig själv. Så jag kliver upp när klockan ringer och jag yogar efter frukosten. Efter att ha tagit bort min Instagram-app läser jag romaner istället för att scrolla genom liv efter liv och trycka mig bort till bekantas bekanta och lära mig alldeles för mycket om någon jag aldrig hälsat på. På söndagen när jag känner att mina ägglossningshormoner vill hålla ytterdörren låst från insidan hela dagen öppnar jag förpackningen med engångslinser och stoppar en fackbok i väskan.
De första veckorna sover jag knappt. Pulsen rusar och tankarna springer maraton i ett dockhus-stort hamsterhjul. Jag vaknar av att jag gråter och drömmer stressande mardrömmar nästan varje natt. På dagarna rör jag mig med dubbel hastighet genom allt. Det bor en energi och en glädje i mig som jag inte kan minnas att jag har känt sedan den senaste gången jag förälskade mig på riktigt, men den här gången är jag inte förälskad i någon. Kanske bara i mig själv, i mitt nya år och i min återvunna frihet. För det händer någonting mer under de sista dagarna av 2017, någonting som förstärks under de allra första dagarna av 2018. Det vidöppna, bubblande, svårt geggiga och ständigt syrekrävande sår som värkt i mig i tolv månader läker till ett knöligt, brett och avslöjande rosa ärr.
Och jag måste skriva detta därför att jag måste minnas att när tiden är rätt går det att ge sig själv ett alldeles nytt år.

tisdag 12 december 2017

X

Alla ord jag inte vet hur jag ska formulera om skillnaden när allting känns likadant. För ett år sedan hade jag redan fattat ett beslut som kom att påverka hela detta, snart fullgångna år. Det visste jag förstås inte då. Hade jag vetat om hur det skulle bli skulle jag säkert ha handlat likadant ändå. Nu har jag vaknat i fyra olika armar de senaste fyra månaderna och inga av dem har lyckats göra ogjort vad december i fjol ställde till med. Jag vill fortfarande bakåt inte framåt, men det vänder. Det gör alltid det. 

Jag vill aldrig mer vara med om det här, men om det är vägen framåt så gör jag det om och om igen.

lördag 21 oktober 2017

men jag har ingenting annat

det kan inte fortgå såhär
nio månader senare säger jag:
"kan jag få säga två meningar till dig"
och vi går ut och jag förklarar
och han säger:
"det tänkte vi inte ens på"

innan dess har mina lårmuskler slutat fungera och sedan återuppstått
efteråt biter jag ihop allt vad jag har
och gråter inte
igen

sen kommer jag hem
hanterar
tar hand om
kollapsar mot skafferidörren
gråter
igen

läser alla mina anteckningar
återupplever
inser att det inte kan fortgå såhär

tisdag 17 oktober 2017

x

söndag eftermiddag
alla golv är rena
det droppar från disken
äter pasta halv någonting
dricker öl och löser korsord
pratar om 
jag vet inte ens längre
han går och jag sitter kvar
vad sorgligt när det är den enda jag inte sörjer
den enda jag alltid bara lånar

jag skriver om någon annan
kom hem nu
mina armar har varit tomma i två månader
det värker på huden
i huden
någon annan inte samma skriver att han saknar en stor sked
jag undrar om det här är på riktigt
är det såhär människor gör
för då förstår jag att det aldrig går

tisdag 10 oktober 2017

x

välj mig!

men de väljer aldrig dig
de kliver in med någon annan under armen
så som de brukade gå med dig
och du kan inte hjälpa att du gråter igen

du går månader över tiden
med detta rinnande över kanter
översvämningar
för höga vattenstånd
i alla sjöar

och när du sitter på kanten till ett fullgånget år
är du rädd
bara lite, lite rädd
men fortfarande rädd
att du har blivit fullkomligt galen igen

lördag 7 oktober 2017

x

2017:
jag tittar på samma superlike i två dygn
för mig är det fortfarande alldeles för allvarligt
det är verkliga människor med riktiga känslor
och jag försöker utöva hänsyn

jag är också verklig, åtminstone känns det så
och nu när jag har sett dem tillsammans
i den här pyttelilla staden, med dess få, få ställen
är min verklighet fylld av fantasier om deras eviga lycka

samma vecka ser jag den vansinnige
samma dag återvänder den förra personen som hade sönder mig

jag känner mig bara trött
det ger mig en stunds förtroende för tidens makt
om fem år kommer detta bara vara någonting
som inte är någonting

deras eviga lycka

lördag 23 september 2017

x

Det finns ett samtal som pågått i snart tio år. Det handlar om att krossa hjärtan på vägen därför att ingen annan räknar dagar eller vägar att mötas på. Vi pratar inte om det ikväll, men det upprepas inför mig ändå. Någon ser en blick, någon kysser en kind som inte är för den att kyssa.

Ytterligare någon flyttar till den här staden därför att den rymmer mer. Jag ser hur den krymper dag för dag.