torsdagen den 20:e mars 2014

20.



Någon slags frustration, den krypande känslan av otillräcklighet eller bara rastlöshet. Ovan är vad det resulterar i. Det är ett hastverk som alltid och jag vill inte skriva det som en ursäkt, bara som en sanning. Jag vet att takten fallerar, att jag snubblar på orden. Det handlar bara om mitt bristande tålamod, att jag inte orkar omtagning. Min prestationsångest tar sig i uttryck så. Jag skakar redan från början.

Någon blir knivskuren i Malmö, någon annan skjuts i benet i Göteborg. Det är inte oväsentligt om händelserna hänger samman. Det är väsentligt att båda saker sker. Jag känner mig maktlös, tramsig rentav. Min matta kampsång, min matta kamp. Jag återkommer till vad jag skrev sist. Hur jag bär en symbol som provocerar till våldsdåd. Ändå känner jag mig tom. Som om bidrog jag inte med någonting, trots att jag i alla lägen försöker.

Ikväll avsäger jag mig epitet "brud", inte för att jag inte identifierar mig som kvinna, men för att jag inte ser mig själv som objektet som hAn identifierar mig som. Så blir hAn också tyst för en stund innan hAn avfärdar min opposition genom att förminska mig till sig själv som barn.

Helvete vad den här kampen är svår att föra. Smärtsamt och i underläge. Jag håller era händer. Håll mina.

onsdagen den 12:e mars 2014

♀ ♥ ♀

♥  Feminism ♥  Socialism ♀  Solidaritet ♀  

Jag har inte så mycket till övers för annat just nu. Det faktum att 2014 kan bli året från vilket jag främst minns hur fascismen till fullo fick fäste gör mig skräckslagen. Antirasism, feminism, solidaritet, medvetenhet, eftertanke och aktivism har aldrig varit viktigare i mitt liv än nu. 

Som person, individ, ensam människa på väg hem genom en vanlig tisdagsnatt blir jag i tanken smärtsamt medveten om att den stora symbol jag bär på - i form av kvinnotecknet med den knutna näven tryckt på min tygväska - kan väcka aggression och våldsamhet hos människor. Att viljan om allas lika värde och den gemensamma kampen för detta går emot andra individers åsikter så till den grad att de är beredda att mörda för det gör mig rädd. Detta att det gör mig rädd även på mina trygga gator gör mig än mer övertygad om att  ♀ kampen ♀ är den e n d a lösningen. 

måndagen den 10:e mars 2014

18.

Det kanske räcker med någon som ler snällt och inte har någonting emot att klistra glitter i ansiktet, dricka vin rakt ur flaskan. Eller så är det bara jag just nu - vidöppen och granskande. Men har en väntat ett halvår på att få höra ett nej så är det inte vansinnigt svårt att gå vidare sedan. Eller bara dröja kvar, gungas fram och tillbaka i vågorna, njuta drivveden och akta kallsuparna.

Jag följer med, sköljs med och gör bara motstånd om de som inkräktar bär fascism, rasism, nazism och anti-feminism med sig. Bara då.

måndagen den 3:e mars 2014

17.

Jag kanske körde slut på mig själv i helgen. Både fysiskt och själsligt. I giftmängder, social tid och vakna timmar. Mina växter slokar och jag skulle behöva tvätta lakan, byta sängkläder, skrubba handfatet fritt från sminkrester och damma av fönsterbrädan. Men jag gör inte det. Jag plockar fram vårskorna, beklagar mig för någon som känner samma sak och kryper sen ihop ovanpå överkastet i min tomma, tysta lägenhet. Äter nötter och försöker andas ikapp.
Det är sällan det är såhär fysiskt nuförtiden och det är bra. Det är bra att det är bra och att det blir vår och att jag ska få fräknar och ny energi att jaga efter vad jag vill ha, att vila trygg i vad jag har.

onsdagen den 26:e februari 2014

16.

Närmare midnatt än någonting annat tar jag upp dem igen. Det kanske borde varit fler, men det rör sig bara om två. Det är skillnad på att låta någon ta plats och att inbilla sig att en låter någon ta plats.
Så är ni två. Du som gav den unga utrymme att utvecklas och du som såg en person för vad hon var. Vad jag var. Det kanske är vad som finns kvar nu när våra relationer (också) är jämnade med marken. Det finns ingen sorg i vad som skedde, ingen ånger eller smärta. Det är klart att jag ångrar mig, men det ligger på detaljnivå och inte i vad som blev det stora hela. Ni fortgick precis som jag fortgår. Fortsätter.
Är det vad det handlar om? Fortsättandet. I mitt fortsatta (!) sökande efter röd tråd. Efter vad som knyter allting samman. Att kalla det livet vore att förminska och förhöja, jag skriver inte om livet. Jag är selektiv.

(Och den tredje, som ännu tar plats, de ord som jagar mig.)

tisdagen den 25:e februari 2014

15.

Jag har raderat större delen av vår relation, men jag slänger inte litteratur. Det djupt egocentriska skaver i mig endast därför att jag själv rör mig på samma höjder. Med ett annat biologiskt kön eller ett mindre självförakt vore jag kanske som du, på en smalare väg vore du kanske mer som jag.
I efterhand förstod jag att det är svårt att tala till den som bara hör sig själv. I efterhand förstod jag att jag blev din halmdocka. I efterhandskonstruktionen tog jag dig i örat och befallde dig att granska vad du gör. Efterhandskonstruktionen finns inte, i den blev jag aldrig sjuk.
Jag skäms inte över min egen roll, men jag bär på en ilska som du inte kommer att förstå utan att tvätta dig själv ren från den du tror att du är.

måndagen den 24:e februari 2014

14.

En plats där jag känner mig hemma, men inte tillåter mig själv vara så ofta nuförtiden, är den där lugna melankolin. Tillståndet av tyngd, men också tillfredsställelse. För det är någonting med att känna efter och balansgången mellan att göra det och att bara göra.
På väg uppför backen känner jag hur ett tungt täcke läggs över min energi, mina steg och mitt bröst. För en tid sedan hade det varit ett tecken, ett meddelande om att alla planer måste ställas in och att jag har glömt att vila, äta eller andas. Idag lät jag tanken vila vid täcket, tecknet, för en kort stund och sedan skakade jag det av mig och fortsatte. Det är där jag är nu och det är ordet jag håller mig fast vid: fortsätt.