tisdag 27 januari 2015

inblick, utsnitt.

Ett.

Det regnar underifrån i den här staden, det är ett av dess mer charmiga drag. De allra flesta tar sin tillflykt till bussen och jag får en plats längst bak bredvid en person som vägrar flytta sin väska. Människor står på varandras fötter, tryckta mot dörrarna och hon vägrar flytta sin lilla handväska från sätet mellan oss. Jag har kramp i käkarna och tårar i fransraden. Hormoner ända ut i öronsnibbarna.

Två.

Tretton månader och tjugofyra dagar senare skruvar jag upp en gardinstång i köket. Nu kan jag vara precis hur naken jag vill.

Tre.

De dagar som jag går hemifrån och sedan kommer hem igen är lägenheten alltid lika tom. Ibland, med hormonerna klättrandes längst med örats kanter, är det en lättnad, men jag har en illusion av att en annans närvaro hade mildrat även det. Ensamheten har fått mig att längta efter någonting annat (om igen).

Fyra.

Det återkommande problemet med Internet, textkommunikation, flytande gränser för vad som är hänsynsfullt och handlingens övertag över ordet. Som vore det inte ansträngande nog att vara människa i relation till andra människor redan.

söndag 11 januari 2015

och jag har ingenting eget.

Så sällan är jag hemma en lördagskväll att det med ens känns som det stora nederlaget. Trots det tackar jag nej till de inbjudningar som föreslås mig. Jag ser Titanic och förstår att jag har glömt hur mycket någonting kan behöva gråta. Sover sen, sover sover sover och vaknar för att sova mer. Med händerna i diskvattnet ser jag hur min telefon tillslut ringer och jag har väntat på det samtalet i två veckor, men nu orkar jag inte ens svara. Bara ilska och sen det där som behöver gråta igen. Jag känner mig sviken och besviken och alla navelsträngar har repats upp till ingenting och jag behöver gråta igen över det. Och jag vill ursäkta dem, men jag orkar inte och andra ursäktar dem, men jag låter dem inte.

torsdag 8 januari 2015

utan löften.


Innan jag somnar och det tar sin lilla tid, hinner jag tänka storslaget. Manifest om motstånd och frihet. Det är ett grenverk av strategier och vägar som breder ut sig. Att inte förringa positiv energi, att inte alltid lyssna och att våga. När jag har fyllt hjärtat med det och med förebilder som lever alldeles nära mig då somnar jag. Sedan sover jag mig förbi alla väckarklockor och nu sitter jag här i morgonrocken med en kopp kaffe och klockan är efter lunch. Idag kan det också få vara del i det hela. Tystnad, eftertanke, uppvärmning.

onsdag 7 januari 2015

summan är större

Mellan storsinthet och småsinthet, hederlig hövlighet och nyfikenhet. Det där med att behandla andra så som en själv helst av allt hade velat bli mottagen tycks fortfarande vara en av våra största utmaningar. Fortfarande övar jag och ibland går det sämre, men oftare möter jag dem som aldrig tycks ta till sig budskap om respekt i det mellanmänskliga. I slutänden drabbar det kanske mer dem än mig. Åtminstone var det jag som låg i en säng med en valp mot magen och en annan kropp på andra sidan djuret. Jag för upp denna delade vårdnad på listan, strax under den punkten som handlar om en vår med en katt och han med håret i förmiddagssolen.

måndag 5 januari 2015

och nu nytt, igen.

Det nya året kom och jag stod på en balkong och det kändes som vilken lördag som helst. Några timmar senare tog mina fötter sig friheten att svika mig och jag landade på händerna i gruset. Så har jag skrapsår dessa första dagar.

Det känns redan som om det har hunnit hända så mycket och kanske är det så. I år blir jag ett vuxet skilsmässobarn, men det har de inte berättat för mig än. Tystnad, alltid tystnad. I år har jag gått på dejt med någon som verkar helt okej och jag vill som vanligt tappa balansen med en gång, inte långsamt undersöka. Tålamod, verklighet.

Stundvis slår det mig att det har vänt nu. Att vi går mot våren. Det har jag svårt att ta till mig, sommaren känns fortfarande nära. Den som var.

torsdag 18 december 2014

likadant, annat ansikte.

Han sveper förbi i något cape-liknande, med sina smala handleder skymtande där under och en cigarett mellan fingrarna. Där står jag med gårdagens öl i huvudet och klarröda läppar, håret i två flätor och tunga påsar. Det är inte förfärligt, men det var längesedan jag kände mig sådär graciös som jag kan känna mig när jag inte har ätit ordentligt på två veckor. Sådär graciös som han ser ut därför att han har så smala handleder och tunna ben och tar långa kliv med ytterplagget fladdrande och cigaretten glödande.
Det är egentligen så fånigt, men allt är fånigt. Jag är trött på Internet och trött på text, trött på väntetider och saker som aldrig börjar. Trött på långa kliv bort, trött på att känna mig trött på att vara trött. (Och kvar på Internet, i textens värld, därför att det åtminstone ger illusionen om att det finns en framåtrörelse.)

måndag 15 december 2014

alltid bröstet.

[...] och självlysande hår i backen ned mot kajen. I baren ännu längre ned tar någon på mig och jag vänder mig om, men där är ingen. Där är alla. Jag borde gjort som den sa och slagit åt alla håll, majoriteten är skyldig.
Vaknar på mattan, på golvet, i sängen, i Uppsala och i Göteborg med gårdagen i halsen och så många andra gårdagar i bröstet. Då drack jag ändå inget vin, bara vatten och rökte endast en halv cigarett innan jag gick hem och ville gråta men grät inte. Får inte gråta.
Och är så rädd för att telefonen ska ringa, rädd för att det ska landa mail i min inkorg. Rädd för att vara ensam. Rädd för att åldras och för att inte åldras, för framtiden och för att inte komma ur nutiden. Det har gått två år sedan jag inte kunde sluta gråta och ibland är jag rädd för det också.