torsdag 21 maj 2015

"jag vill bara inte att någon ska bli ledsen, att jag ska ha något ansvar"

"Du ska inte känna dig som en parentes" (men jag tänker inte ta något ansvar för din reaktion) - den meningen tycks ändå sammanfatta vad alla sköna (läs: egoister utan empati) snubbar säger till alla kvinnor genom alla tider. Det fortsätter och fortsätter och fortsätter. Är det inte till mig så är det till någon av alla de kvinnor jag känner.
Jag läste någonting vettigt om detta. Men egentligen är jag trött på att läsa, skriva och teckna om det. För vad det handlar om är att halva befolkningen inte har en aning om hur en först tänker och sedan agerar. Först tänker på hur det en kommer säga eller göra påverkar någon annan och sen agerar utifrån tänkta konsekvenser. Med så mycket damage control och ansvar som är för stunden möjligt. Inte agera och sedan låta motparten sköta ansvaret för det sagda och gjorda. Åh tjejer, no mercy, låt dem äta upp det. Vi är inte jobbiga, tjatiga eller psykotiska - de har bara ingen koll på hur en är någorlunda mänsklig i en relation.

söndag 10 maj 2015

sammanfattningsvis.

Han går och tittar ned i sin telefon - hela tiden. Jag försöker titta in i hans ögon, men det går inte. Nu har han bestämt sig för att vi inte känner varandra, aldrig har gjort och vad poängen är med det vet jag ingenting om. Som vanligt lägger jag alldeles för mycket energi på det. Någon annan pratar om mig bakom min rygg och ler mot mig när vi står mittemot varandra. Det genomgående temat är oförändrat.
Jag arbetar, livskrisar, gråter i pappas bil. Nuförtiden är stunderna då jag får plats att vara sårbar väldigt få. Då jag tar plats. På något vis lever jag i ständig skräck för att göra någon besviken, belasta någon med onödig börda och att utsättas för andras känslor. Samtidigt vägrar jag arbeta ihjäl mig, le när jag inte orkar och skämmas över att jag emellanåt är lite väl känslig. Kanske är det också en form av balans.

söndag 26 april 2015

så snart maj.

Arbetar nästan sextio timmar och det är fantastiskt. När timmarna är slut, innan jag ska sova, tänker jag på vad jag inte har. Det har jag inte hunnit innan. När sömnen är slut, när jag vaknar, tänker jag på vad jag inte har. Nu när jag känner mig avskärmad från alla har jag återigen fastnat där. Det går över.

onsdag 22 april 2015

x22x

Jag tänker på vad jag har sökt sedan jag var någonting-tonåring. Vad har jag försökt nå. Och jag tänker att när det kommer till en av dessa saker så kan jag klappa mig själv på axeln och säga att jag har gjort mitt bästa. De senaste åren har jag verkligen gjort mitt bästa. Jag var kanske dum när jag var tjugotvå och det tillskriver jag alla tjugotvååringar att vara. (Jag kommer säkert att vara dum när jag är femtiotvå också och det tillskriver jag alla femtiotvååringar att vara också.) Men ingen skugga ska falla över det tjugosexåriga jaget när det kommer till feghet, för feg - det har jag inte varit.

torsdag 16 april 2015

fem.

Ingen middag, gigantisk frukost. Tjockt hår mellan mina fingrar och möten, möten, möten. Det går snabbt, han går slängigt och jag har ingen aning om vem han är, men jag vet varför vi ses. Och att vara en människa som älskar nya möten, men aldrig glömmer ett ansikte, kräver sina depåer.

måndag 13 april 2015

och så satans snabbt far tiden.

Körsbärsblom och trötta tummar. Somnar tidigt, vaknar mitt i natten. Jag lurar upp en tredje stjälk på min redan trötta purjolök och undrar hur mycket det går att driva ur rötter utan näring. Försöker ge mig själv näring och går in i den fjärde veckan av den här förkylningen. Fortfarande glad.

torsdag 9 april 2015

hej april.

Dagarna ligger tätt packade nu, men på intet vis skadligt. Bara evighetsförkylningen tär på mig. Arbetet ger mig fart framåt och jag tänker ganska mycket på att jag för en gångs skull kan andas ut när lönen kommer. Inte ut, sen snabbt in igen. Och det är vår. Det är verkligen, verkligen vår.