måndag 24 juli 2017

MEN SÅ SKRIV NÅGONTING

Ta dina små flisor av tvivel och tvekan och trä dem på en tråd att hänga undan några dagar.
Han skriver och frågar om vi ska ses och jag svarar.
Morgnarna är kalla nu, men bara innanför väggarna.
Om sommaren reser alla sin väg och det hade jag glömt eller förpassat till barndomen.

söndag 23 juli 2017

x

Det sipprar fram lite högsommar
och jag känner mindre än vanligt.
Förstås har det att göra med arbetet, alkoholen och all tid jag spenderar med andra människor.

Jag undrar fortfarande om jag vågar.
Till en film om förluster gråter jag fortfarande över min egen.
Och nyförvärv, nyförvärv

men jag har bestämt mig för att undersöka utan att känna skuld och att våga för att inte stänga av.

torsdag 13 juli 2017

x.

Våga, våga, våga.

Han är fortfarande ett spöke längs mitt skallben. Jag tänkte att han inte längre skulle vara det.
Så jag fortsätter jämföra allting. Främst utifrån realistiska idéer om en realistisk framtid. Det går inte att bygga den hursomhelst. Jag är så normstyrd att jag nästan kreverar.

Vad jag önskar att jag höll fast vid:
Efter två veckor låg jag fortfarande sömnlös i hans säng och tänkte uttråkat på hur vi skulle ha ett skrikande spädbarn att ta hand om.

lördag 1 juli 2017

x.

Åh ja, ni vet precis som jag. När människan är som ledsnast kan hon inte föreställa sig en tid när sorgen inte övermannar kroppen och när hon inte längre är som ledsnast kan hon inte för sitt liv förstå hur det känns att inte styra över den evighetstunga gråten.

Det stod ett par boots i min hall
de sa till mig
när jag halvlåg naken i min säng
"du är ytterst vacker"
och jag sa "förlåt"
de sa igen
"du är ytterst vacker".

Jag tyckte att han kunde stanna en stund.

Upprepade gånger lämnas jag och jag funderar sällan över alla de gånger jag lämnat någon innan jag ens hunnit ställa mina skor i deras hall. Det enda jag tänker på är de få gånger jag tittat på någon som legat raklång i sin egen säng och väntat på att de ska be mig stanna. Det tänker jag på.

Och att någon dag träffa någon som inte behöver gå.


I höst ska jag läsa all litteratur.

torsdag 15 juni 2017

x

I själväcklets tid går jag och vill bli sedd. Säger sanningen, men vågar aldrig skala någonting ner till roten. Försöker att uppehålla mig vid distraktionen, men den försvinner snabbt undan i periferin och på tio dagar ser jag honom en, två, tre, fyra gånger. Det är ingenting jag vill, men det är vad jag söker efter med blicken. Endast det.

Hade jag orkat hade jag valt ett annat vapen än humor. Nu gör jag mig till pajas i alla rum och ger plats åt händer som viftar och en blick som flackar. Hade jag orkat hade jag valt stillhet och tystnad.

Jag har försökt skriva
för att ge plats åt någonting annat. Det är skrämmande tomt på ord och jag gråter ansiktet kladdigt istället. Eller sitter med loj blick och med ena handen greppandes en bok, den andra räknandes månader på fingrarna. Konstaterar att det är sex månader imorgon. Det är en evighet lika lång som livet, inte ett halvår i människotid.

fredag 2 juni 2017

x

Det har redan gått en månad sedan vi sist sågs och jag vaknar fortfarande varje morgon med hans ansikte på näthinnan. Jag tänker att det är meningslöst, men trots att jag drömmer om någon annan när jag sover följer han mig genom dagen. Den här morgonen diskar jag en skärbräda och vet att det är detta som gör kärleken så hopplös. Alltid har den sönder mig mer och värre än vad jag kunnat ana och alltid hänger den sig kvar längre och mer intensivt än vad som går att förutsäga. Det enda jag lär mig är saker om mig själv och att alltid säga sanningen. Alltid säga sanningen.

Men jag säger inte
"jag tänker på dig varje dag"
jag säger ingenting
någon gång måste också detta ta slut
bytas ut

fredag 12 maj 2017

minns att också han började som en distraktion.

Vaknar och det är torsdag. Hormonerna lever rövare i min kropp och förutom honom så vill jag ha barn. Det enda jag vill ha är ett barn och en pappa till det barnet. Jag till och med bildgooglar barn för att kunna teckna ett.
Tänker på honom och att jag måste ge upp.
Fem timmar senare rusar Lovis undan för tidningen som far in genom brevinkastet på ytterdörren. Jag läser den baklänges och plötsligt är hans ansikte tryckt över halva sidan och sen på framsidan också. Det är torsdag och jag gråter flera gånger. Sen blir jag full. Två öl blir tre och sen fyra och sen en galopp.

Vaknar igen och det är fredag. Alkoholen sitter i själen på ett sätt som är hopplöst nedtyngande och jag går hemifrån strax efter klockan ett bara för att solen lyser. Stryker genom stan med en bok i ena handen och mobilen i den andra. Vet att det här inte är en bra dag, men om jag bara väntar till klockan fyra så kan jag ta en kaffe och en öl och sen gå hem. Springer på en vän och träffar sen den jag har stämt möte med. Beställer en kaffe och två Tuborg åt oss.
Sex timmar senare har vi lärt känna någon ny, ätit falafel i solnedgången, delat en flaska bubbel och påmints om att dåliga dagar kan bli bra dagar. Ibland blir det faktiskt bra igen.