lördag 11 juli 2015

there were times.

I drömmen färgar jag håret mörkt turkos. Som havet, men djupare. Det blir vackert och jag vet att det handlar om förändring. Sommaren är snål och givmild på samma gång. Staden är lummig och vänlig, men jag vill härifrån. Behöver komma härifrån för att på riktigt känna andetagen genom kroppen.

måndag 6 juli 2015

hur det känns.

Sommaren kommer att ha för få dagar. Jag ber om lugn och ro igen. Slår på flygplansläge och skulle vilja plocka blåbär. Kanske sova sked. Helst ha semester, men det blir mycket lite bevänt med det i år. Jag tror inte att det är bra. Det går inte att göra någonting åt.

tisdag 30 juni 2015

märker du hur fort det går.



I lördags gifte sig en av de personerna som vet absolut mest om mig. Jag vill göra om den dagen gång på gång. Det var overkligt fint och alla var så varma och kärleksfulla.

Nu sitter jag och tittar på min tomatplanta när den fyller bladen med vatten igen. Det är sommar i Göteborg och jag ska jobba varje dag den här veckan. Ingenting av det känns särskilt plågsamt nu ikväll. Men jag önskar verkligen att femtiomilsavstånden kunde krympa och att bröllop gick att leva om.

måndag 22 juni 2015

det här är för att jag saknar att skriva.

Jag ägnar timmar åt att rycka bort kluvna hårtoppar, scrolla mig igenom internet, titta på jättebra serier och mindre bra filmer. Efter midnatt fäller jag ned skärmen bara för att känna pulsen gå upp och tankarna studsa mot huvudets insida. Fäller upp igen. Distraktion till dess ögonen svider och huvudet, pulsen nästan somnat.
Det kanske är för att det är förändring i sikte. Det kanske är därför jag gråter på gatan och låter paniken äta mig vid köksbordet. Det kanske är någonting helt annat.

Och nu när katten åkt är jag trött på att sova ensam igen.

lördag 20 juni 2015

midsommardagen.

Det är sommar, fast ändå inte. Nyss låg jag i gräset vid Skansen Kronan och solen var varm, men vinden fortfarande kall. Det är dubbelt på något vis och min hud är fortfarande genomskinlig. Tankarna är lite trubbiga, men jag passar en katt nu och det känns som det minst ensamma jag har gjort på länge. Jag önskar att hon alltid skulle sova i min säng.


torsdag 21 maj 2015

"jag vill bara inte att någon ska bli ledsen, att jag ska ha något ansvar"

"Du ska inte känna dig som en parentes" (men jag tänker inte ta något ansvar för din reaktion) - den meningen tycks ändå sammanfatta vad alla sköna (läs: egoister utan empati) snubbar säger till alla kvinnor genom alla tider. Det fortsätter och fortsätter och fortsätter. Är det inte till mig så är det till någon av alla de kvinnor jag känner.
Jag läste någonting vettigt om detta. Men egentligen är jag trött på att läsa, skriva och teckna om det. För vad det handlar om är att halva befolkningen inte har en aning om hur en först tänker och sedan agerar. Först tänker på hur det en kommer säga eller göra påverkar någon annan och sen agerar utifrån tänkta konsekvenser. Med så mycket damage control och ansvar som är för stunden möjligt. Inte agera och sedan låta motparten sköta ansvaret för det sagda och gjorda. Åh tjejer, no mercy, låt dem äta upp det. Vi är inte jobbiga, tjatiga eller psykotiska - de har bara ingen koll på hur en är någorlunda mänsklig i en relation.

söndag 10 maj 2015

sammanfattningsvis.

Han går och tittar ned i sin telefon - hela tiden. Jag försöker titta in i hans ögon, men det går inte. Nu har han bestämt sig för att vi inte känner varandra, aldrig har gjort och vad poängen är med det vet jag ingenting om. Som vanligt lägger jag alldeles för mycket energi på det. Någon annan pratar om mig bakom min rygg och ler mot mig när vi står mittemot varandra. Det genomgående temat är oförändrat.
Jag arbetar, livskrisar, gråter i pappas bil. Nuförtiden är stunderna då jag får plats att vara sårbar väldigt få. Då jag tar plats. På något vis lever jag i ständig skräck för att göra någon besviken, belasta någon med onödig börda och att utsättas för andras känslor. Samtidigt vägrar jag arbeta ihjäl mig, le när jag inte orkar och skämmas över att jag emellanåt är lite väl känslig. Kanske är det också en form av balans.