onsdag 25 mars 2015

Och kanske om det bara skulle vara annorlunda.

Samma löfte om igen. När den relativa tiden bara går och jag spottar i motvind ännu en gång. Samma löfte. Tystnad är det enkla knepet som tycks ha blivit kutym. Jag har lärt mig det så många gånger att jag börjar förvänta mig det. Men ska jag någon gång också orka förvänta mig någonting annat så får den relativa tiden nog bli kort på riktigt.
Det är tystnaden och ensamheten, tröttheten och stressen. Jag har all tid i världen, men den tid jag inte kan styra över går in i sig själv så många gånger att jag vill ge upp alldeles omgående.


måndag 16 mars 2015

eller så svarar du.

Först trodde jag att det var p och hans nya, men efter en stund såg jag att det bara var en annan gråhårig man och en annan kvinna med mörkt, färgat hår. Jag var ändå tvungen att ställa mig i skydd av träden och husknuten och kika på dem för att bli riktigt säker. Det räckte som det var den söndagen.
Kanske att jag kunde ta och ge upp det där själv, tänker jag om morgonen. Det är ändå vår nu och jag försöker lära mig springa. Snart är det alldeles för varmt för kängor och fräknarna har fått hundra nya vänner. Dessutom ska jag arbeta så mycket framöver. Arbetet kan få ta plats.

tisdag 10 mars 2015

den dagen.

En söndag i ledet. Ett av alla bevis. Där är kampen. Också. Och jag går där för alla gånger jag har velat förändra mig själv, för alla våldtäktsoffer som ser våldtäktsmännen gå fria, för det obetalda och det underbetalda arbetet, för människohandeln och för vardagssexismen, för alla kroppars rätt att finnas och för min egen kropp. Jag vill visa dem att jag inte går med på deras struktur. Jag vill att det ska skava i dem, så som det skaver i mig.

tisdag 3 mars 2015

fel armar, igen.

När pappa frågar säger jag att jag är förföljd av evig otur. Det är dramatiskt, lätt pubertalt och antagligen osant, men ibland känns det exakt så. Alla händer jag håller tycks bara vara till för att hållas en gång.

Sen berättar han att han ska flytta och att han är förälskad och jag glömmer att det är måndag.


Förr om nätterna när jag gick hem med vin i benen och öl i skallen så brukade jag vara arg och uppgiven. Det verkar som om jag har slutat med det nu. Jag kommer inte längre hem svärandes och ilsken. Inte längre besviken och uppjagad. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag brukar känna när jag kommer hem, men toppar och dalar tycks ha planat ut och jag antar att det är skönt och jag antar att det delvis har att göra med åren som läggs till varandra. Jag antar att jag också tycker att det är lite tråkigt.

måndag 23 februari 2015

allt jag vill ha på en söndag.

En söndag när jag går från bänken bland träden ned till caféerna på gatan gömmer jag mig bakom solglasögon när något gammalt går förbi med sambo och barnvagn, men sen i skuggan flyter samtalet med någon helt ny och det slutar inte förrän tio timmar senare när han skyndar hem i snålblåsten precis när klockan slagit midnatt. Då efter kaffe och promenad, sälar och soppa, vin och göteborgsskildringar och väldigt mjuka händer är mina knän lite vekare än vad de var när dagen var ny och han var okänd.

måndag 16 februari 2015

vem vet, det kanske räcker så.

Så lär jag mig tillslut någonting om hans händer. Lär mig att de är varma, ganska stora, tar hårt och varsamt, vill mycket. Det tog tid och den stunden då tid finns drar han in min doft på ett sätt jag inte kan påminna mig att någon annan har gjort. Processen blir ny i det, även om den aldrig blir längre än så. Och jag har inte ens druckit något vin, det glädjer jag mig åt.

onsdag 4 februari 2015

x.

Vad jag önskar mig är att jag skrev någonting på riktigt, igen.