söndag 26 april 2015

så snart maj.

Arbetar nästan sextio timmar och det är fantastiskt. När timmarna är slut, innan jag ska sova, tänker jag på vad jag inte har. Det har jag inte hunnit innan. När sömnen är slut, när jag vaknar, tänker jag på vad jag inte har. Nu när jag känner mig avskärmad från alla har jag återigen fastnat där. Det går över.

onsdag 22 april 2015

x22x

Jag tänker på vad jag har sökt sedan jag var någonting-tonåring. Vad har jag försökt nå. Och jag tänker att när det kommer till en av dessa saker så kan jag klappa mig själv på axeln och säga att jag har gjort mitt bästa. De senaste åren har jag verkligen gjort mitt bästa. Jag var kanske dum när jag var tjugotvå och det tillskriver jag alla tjugotvååringar att vara. (Jag kommer säkert att vara dum när jag är femtiotvå också och det tillskriver jag alla femtiotvååringar att vara också.) Men ingen skugga ska falla över det tjugosexåriga jaget när det kommer till feghet, för feg - det har jag inte varit.

torsdag 16 april 2015

fem.

Ingen middag, gigantisk frukost. Tjockt hår mellan mina fingrar och möten, möten, möten. Det går snabbt, han går slängigt och jag har ingen aning om vem han är, men jag vet varför vi ses. Och att vara en människa som älskar nya möten, men aldrig glömmer ett ansikte, kräver sina depåer.

måndag 13 april 2015

och så satans snabbt far tiden.

Körsbärsblom och trötta tummar. Somnar tidigt, vaknar mitt i natten. Jag lurar upp en tredje stjälk på min redan trötta purjolök och undrar hur mycket det går att driva ur rötter utan näring. Försöker ge mig själv näring och går in i den fjärde veckan av den här förkylningen. Fortfarande glad.

torsdag 9 april 2015

hej april.

Dagarna ligger tätt packade nu, men på intet vis skadligt. Bara evighetsförkylningen tär på mig. Arbetet ger mig fart framåt och jag tänker ganska mycket på att jag för en gångs skull kan andas ut när lönen kommer. Inte ut, sen snabbt in igen. Och det är vår. Det är verkligen, verkligen vår.

fredag 3 april 2015

extrasöndagar.

Åtta år har passerat sedan jag svarade ja när han frågade om någon ville ta en promenad. Åtta år och jag plaskar fortfarande i ringarna av det som inte blev. I dammen jag inte vill vara i. Ta det inte på för stort allvar, säger jag till mig själv. Det är bara ett sätt att fästa tankarna i tider av andras förväntan och blanka sidor. Jag känner mig ändå lite galen. Alltid lite galen.

I tider av stark självbevarelsedrift, men också starkt självförakt sitter jag inlåst till dess att någon ringer och säger att jag behövs. Så pratar vi skam och skuld och jag försöker sätta fingret på skammen, men den är undflyende som den alltid har varit. Men jag menar att allt bottnar i den. Jag menar verkligen det. 

måndag 30 mars 2015

allt som är skuld.

Jag stannar inne. Inte för att det får mig att må särskilt bra eller för att det är vad jag mest av allt vill, men för att det är tryggt här. De allt längre kvällarna gör mig just nu inte gott eftersom det blir svårare att gömma sig och jag vill inte bli sedd.
Detta är mina sämsta dagar.