tisdag 3 mars 2015

fel armar, igen.

När pappa frågar säger jag att jag är förföljd av evig otur. Det är dramatiskt, lätt pubertalt och antagligen osant, men ibland känns det exakt så. Alla händer jag håller tycks bara vara till för att hållas en gång.

Sen berättar han att han ska flytta och att han är förälskad och jag glömmer att det är måndag.


Förr om nätterna när jag gick hem med vin i benen och öl i skallen så brukade jag vara arg och uppgiven. Det verkar som om jag har slutat med det nu. Jag kommer inte längre hem svärandes och ilsken. Inte längre besviken och uppjagad. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag brukar känna när jag kommer hem, men toppar och dalar tycks ha planat ut och jag antar att det är skönt och jag antar att det delvis har att göra med åren som läggs till varandra. Jag antar att jag också tycker att det är lite tråkigt.

måndag 23 februari 2015

allt jag vill ha på en söndag.

En söndag när jag går från bänken bland träden ned till caféerna på gatan gömmer jag mig bakom solglasögon när något gammalt går förbi med sambo och barnvagn, men sen i skuggan flyter samtalet med någon helt ny och det slutar inte förrän tio timmar senare när han skyndar hem i snålblåsten precis när klockan slagit midnatt. Då efter kaffe och promenad, sälar och soppa, vin och göteborgsskildringar och väldigt mjuka händer är mina knän lite vekare än vad de var när dagen var ny och han var okänd.

måndag 16 februari 2015

vem vet, det kanske räcker så.

Så lär jag mig tillslut någonting om hans händer. Lär mig att de är varma, ganska stora, tar hårt och varsamt, vill mycket. Det tog tid och den stunden då tid finns drar han in min doft på ett sätt jag inte kan påminna mig att någon annan har gjort. Processen blir ny i det, även om den aldrig blir längre än så. Och jag har inte ens druckit något vin, det glädjer jag mig åt.

onsdag 4 februari 2015

x.

Vad jag önskar mig är att jag skrev någonting på riktigt, igen.

tisdag 27 januari 2015

inblick, utsnitt.

Ett.

Det regnar underifrån i den här staden, det är ett av dess mer charmiga drag. De allra flesta tar sin tillflykt till bussen och jag får en plats längst bak bredvid en person som vägrar flytta sin väska. Människor står på varandras fötter, tryckta mot dörrarna och hon vägrar flytta sin lilla handväska från sätet mellan oss. Jag har kramp i käkarna och tårar i fransraden. Hormoner ända ut i öronsnibbarna.

Två.

Tretton månader och tjugofyra dagar senare skruvar jag upp en gardinstång i köket. Nu kan jag vara precis hur naken jag vill.

Tre.

De dagar som jag går hemifrån och sedan kommer hem igen är lägenheten alltid lika tom. Ibland, med hormonerna klättrandes längst med örats kanter, är det en lättnad, men jag har en illusion av att en annans närvaro hade mildrat även det. Ensamheten har fått mig att längta efter någonting annat (om igen).

Fyra.

Det återkommande problemet med Internet, textkommunikation, flytande gränser för vad som är hänsynsfullt och handlingens övertag över ordet. Som vore det inte ansträngande nog att vara människa i relation till andra människor redan.

söndag 11 januari 2015

och jag har ingenting eget.

Så sällan är jag hemma en lördagskväll att det med ens känns som det stora nederlaget. Trots det tackar jag nej till de inbjudningar som föreslås mig. Jag ser Titanic och förstår att jag har glömt hur mycket någonting kan behöva gråta. Sover sen, sover sover sover och vaknar för att sova mer. Med händerna i diskvattnet ser jag hur min telefon tillslut ringer och jag har väntat på det samtalet i två veckor, men nu orkar jag inte ens svara. Bara ilska och sen det där som behöver gråta igen. Jag känner mig sviken och besviken och alla navelsträngar har repats upp till ingenting och jag behöver gråta igen över det. Och jag vill ursäkta dem, men jag orkar inte och andra ursäktar dem, men jag låter dem inte.

torsdag 8 januari 2015

utan löften.


Innan jag somnar och det tar sin lilla tid, hinner jag tänka storslaget. Manifest om motstånd och frihet. Det är ett grenverk av strategier och vägar som breder ut sig. Att inte förringa positiv energi, att inte alltid lyssna och att våga. När jag har fyllt hjärtat med det och med förebilder som lever alldeles nära mig då somnar jag. Sedan sover jag mig förbi alla väckarklockor och nu sitter jag här i morgonrocken med en kopp kaffe och klockan är efter lunch. Idag kan det också få vara del i det hela. Tystnad, eftertanke, uppvärmning.