måndag 28 juli 2014

vad jag inte orkar bry mig om nu.

Jag undrar om vi dör nu och om jag har gjort mig förtjänt utav det. Igen. Om jag verkligen har det. Jag undrar hur det känns att gråta och hur jag ska kunna återvända. Alla mina tårar har bytts ut mot oro och skygglappar. Det finns anledningar till varför jag aldrig åker söderut längre. Det finns anledningar till varför jag inte gråter och ser på mig själv från avstånd.
Vad som finns kvar är ett ihärdigt gnuggande från insidan bröstet och jag har försökt komma in dit, men det enda jag når fram till är att jag inte orkar vara ledsen igen. Det enda jag förstår är att jag känner mig sviken och att det ingenstans i mig finns energi att bli sårad igen. De två konstanterna, med all sin makt och från två olika håll, gör att jag inte längre vet hur det känns att gråta. Och jag undrar om vi dör nu, men jag vågar inte fråga av rädsla för att svaret är ja. Så sviker också jag.

onsdag 23 juli 2014

jag hänger med.

Egentligen vill jag väl aldrig att sommaren ska ta slut, inte i år eller något tidigare år, men nu känns det som om jag ännu mindre vill det. Jag är duktig på att åka och bada efter jobbet, samla mina styrkor och de andras styrkor och ta vagnen raka vägen. Det var längesedan jag tvekade i vattenbrynet, längesedan jag huttrade med armarna omkring kroppen istället för att bara vräka mig ned i medelvarmt hav. Sommaren är het i år. Kvav och brännande. Den är också tillåtande, närgången och ganska ljuv.

Och jag håller handen, herregud vad jag håller handen. Håller handen, kliar en nacke, smeker ett lår, pussar en skäggig kind och en mustaschskavig överläpp. Sover tätt och nära ibland, naken och påklädd. Plockar mina egna och hans hårstrån från hans ansikte. Smsar mina tummar trötta och oroar mig knappt alls för att inte få svar. Jag får svar och jag får ord. Hela. Tiden.

Det är så mycket mer jag vill skriva. Lite om att jag aldrig riktigt har gjort det här förut. Lite om att en vän jag berättade hemligheter för för fyra och ett halvt år sedan nu går och gifter sig och hur glad jag är för det trots att vi inte setts på år. Lite om att jag önskar att jag umgicks med någon som vet hur jag är när jag är kär, för nu vet jag inte längre någonting. Mycket om att jag är ganska duktig på att inte tänka, för att vara en så tänkande person. Mycket om att min självkänsla inte hänger med, men att jag försöker göra det ändå.

Den här sommaren. Jag hoppas att den är fin till dess att den tar slut och sen får hösten göra sitt. Vad den än vill. Hur det än blir. Vad jag än vill. Vem jag än är.

tisdag 15 juli 2014

Fortsätt.


Fortsätt gå genom skogen med svetten krypandes längs ryggraden. Fortsätt titta på hallonen längs vägrenen och sträck ut handen för att plocka ett i farten. Fortsätt dela matsäcken mellan sex; honom, dig och fyra änder. Fortsätt simma längst med strandkanten, tvätta håret i sjö- och havsvatten och halka omkring på de stora stenarna under ytan. Fortsätt luta tinningen mot hans axel, lägga handen på hans lår, hångla huden fnasig och skratta generat på klipporna vid sjön.
Jag vet inte om det här är en början eller en stund mellan då och sen, men fortsätt.

torsdag 10 juli 2014

Som sommarlovet var.


Står i butiken hela dagen och sedan när det äntligen blir kväll så cyklar jag hem i den svettiga julivärmen. Äter samma matlåda en gång till och diskar, dammsuger, byter kläder. Sen spelar vi basket tills jag är faluröd i ansiktet och blöt av svett överallt. Då tar vi vagnen till klipporna och sen vill jag aldrig gå upp ur vattnet igen trots att solen gått ned och fötterna börjar bli kalla. Det är mörkt på vägen hem och han säger att jag luktar sommar. Det gör jag fortfarande.

måndag 7 juli 2014

Och sen juli.

Utanför mitt fönster står en man och pratar bred göteborska med studsig och lätt upprörd ton. Vinden drar genom träden utanför och det doftar grönt som sommar. Det känns som hela min uppväxt, som att vara ledig.
Jag släpar runt på mitt vemod och sover på konstiga tider. Har gått hem i gryningen för många gånger på för få dagar, bryggt dubbel mängd kaffe lika ofta som enkel och försöker att inte vara ond mot någon annan än mig själv.
Ingen vet riktigt vad vi håller på med och för första gången i mitt liv spelar det ingen roll. Det enda som skrämmer mig är att jag aldrig igen ska lyckas uppbåda någonting för någon alls. En mening som inte behöver formuleras, inte än på ett par decennier.

söndag 29 juni 2014

Tio dagar senare.

Det var längesedan det var såhär. Såhär nära, mycket, okomplicerat och utan spaltmeter i dagboken om rädslan för att bli övergiven, strategier för att inte vara för mycket och utläggningar om det geniala i någons hela existens. Jag känner ingenting av det där. Allt är en vibrerande sjuttonårshistoria, men utan hjärtat i halsgropen, i fingertopparna, i knäna och i magen. Precis nu trivs jag i det, även om jag inte alltid trivs i mig själv.
Det är en Håkan-låt, vi dansar och du har så mjuka läppar, går hem i gryningen, blir ikappcyklade av vänner, sover till eftermiddagen, slutar inte hångla. Nu känner jag mig som sjutton (och det kanske inte är så konstigt att de senaste inläggen här gått helt i linje med ett yngre jag som tar sig själv på alldeles för stort allvar), men det är märkligt att vara så avstängd. Som slutade jag aldrig äta de där tabletterna, men det gjorde jag ju.

fredag 27 juni 2014

Allt smakar lite som han gör. Jag luktar mer som han gör. Och jag är så elak, dålig, dum och trött. Har taggarna utåt och mitt stora ego. Tillslut vill jag aldrig mer nämna mig själv, enbart därför att det förstoras och blir någonting annat. Och jag vill inte höra det igen, jag vill inte vara hon som är den som är som folk inte ska vara. Pratar om mig själv därför att ingen ska kunna föregå mig i det ämnet. Varje morgon, varje kväll - det är likadant. Det kan jag inte prata om. Jag väntar på någonting jag inte får prata högt om, väntar på någonting som vi bara skämtar om. Jag skäms över någonting annat nu. Min skam är någonting annat nu.