torsdag 18 december 2014

likadant, annat ansikte.

Han sveper förbi i något cape-liknande, med sina smala handleder skymtande där under och en cigarett mellan fingrarna. Där står jag med gårdagens öl i huvudet och klarröda läppar, håret i två flätor och tunga påsar. Det är inte förfärligt, men det var längesedan jag kände mig sådär graciös som jag kan känna mig när jag inte har ätit ordentligt på två veckor. Sådär graciös som han ser ut därför att han har så smala handleder och tunna ben och tar långa kliv med ytterplagget fladdrande och cigaretten glödande.
Det är egentligen så fånigt, men allt är fånigt. Jag är trött på Internet och trött på text, trött på väntetider och saker som aldrig börjar. Trött på långa kliv bort, trött på att känna mig trött på att vara trött. (Och kvar på Internet, i textens värld, därför att det åtminstone ger illusionen om att det finns en framåtrörelse.)

måndag 15 december 2014

alltid bröstet.

[...] och självlysande hår i backen ned mot kajen. I baren ännu längre ned tar någon på mig och jag vänder mig om, men där är ingen. Där är alla. Jag borde gjort som den sa och slagit åt alla håll, majoriteten är skyldig.
Vaknar på mattan, på golvet, i sängen, i Uppsala och i Göteborg med gårdagen i halsen och så många andra gårdagar i bröstet. Då drack jag ändå inget vin, bara vatten och rökte endast en halv cigarett innan jag gick hem och ville gråta men grät inte. Får inte gråta.
Och är så rädd för att telefonen ska ringa, rädd för att det ska landa mail i min inkorg. Rädd för att vara ensam. Rädd för att åldras och för att inte åldras, för framtiden och för att inte komma ur nutiden. Det har gått två år sedan jag inte kunde sluta gråta och ibland är jag rädd för det också.

torsdag 11 december 2014

om sju år är detta sju år sedan.

När jag ser P händer det ibland att jag blir uppriktigt ledsen över att jag aldrig får vakna bredvid honom eller hålla hans hand på gatorna i den här staden. Det är en latent kärlek som blossar upp varje gång vi stöter in i varandra. Han lägger sin hand på min axel och jag tänker att han fortfarande är det vackraste jag sett och att vi var hemskt unga för sju år sedan. Det har gått sju år.

På vägen hem från kvällens teaterbesök gick jag som vanligt i allén och fick plötsligt syn på lägenheten jag sov i en natt för sex år sedan. Det var mörkt ute och jag såg rakt in i köksdelen under loftsängen. En morgon satt jag i ett av fönstren och rökte en cigarett och i soffan satt någon och pratade om en stundande finanskris och jag kände mig världsvan. De senaste åren har jag försökt lokalisera vilket fönster det var, men misslyckats. Ikväll hittade jag nummer tio och jag log brett för mig själv och tänkte att det har gått sex år, men det känns som ännu fler.

söndag 7 december 2014

snart är det jul också.

Söker förändring, men hittar den verkligen inte. Istället står jag utanför samma ölhak, med samma människor och gör bort mig igen. Där inne sitter samma person som jag vaknade bredvid sex dagar tidigare och jag tänker att bara för att det är bekvämt betyder det inte att det är bra, men jag kommer ändå att bli principiellt besviken när han sedan går.
I sängen om natten tänker jag att jag ber om exakt samma saker som jag gjorde för tio år sedan; en fungerande sömn och en fin början. Det är låghöga krav, som J hade sagt.

måndag 1 december 2014

vi kände alla att det var måndag.

Går runt och värker mellan berget och de brutna hörnen, sällan längre bort än så.
Delar återigen min säng med han som röker vid fönstret och serverade mig frukost i sängen förra våren. När han går börjar jag blöda och sedan brygger jag kaffe och poppar popcorn. Det är så samstämmigt med hur de andra delarna som utgör mitt liv ser ut; okomplicerat, men utan framåtrörelse.
Natten därpå sover jag ingenting alls och frågan om vilken av delarna det beror på kommer jag nog aldrig att kunna besvara. I dörren in till arbetet möter jag en pojke med blödande mun och för en stund känner jag mig förföljd av blodet. Sedan torkar jag rent handfatet och någon pratar med alldeles för hög röst.

onsdag 19 november 2014

inga rutiner.


Har kanske drivit mig själv till trötthet och ostadig puls. Kanske är det bara november. För lite D-vitamin i omlopp, för lite mjuka andetag i nacken och istället bara en massa hård yta för att stänga ute dem som sårat och fortsätter såra mig. Kanske bara för lite mat.
Jag saknar verkligen havet och baden och solen. Det gör jag verkligen.

måndag 17 november 2014

skåpmat från helgen.

Drack en flaska vin i lördags. Låg på mattan med cigaretten i handen och pratade om feminism eller kanske snarare icke-feminism. Har vänner och bekanta som menar sig tro på feminismen, agera utifrån den, men deras handlingar säger någonting helt annat. Vi pratade om hur viktigt det är att agera feministiskt, att backa när en ska backa. Så pratade vi om allt det där andra också, sex och vänskap, respekt och konsekvenser, ärlighet.

Jag ska på dejt snart igen och tänker att det är samma grundpelare där som i lördagens samtal. Det är aktuellt och lika delar intressant och tröttsamt det där med att säga sig tro på solidaritet och feminism, men sen ändå ta plats från någon som på ett strukturellt plan alltid har mindre plats. Överrösta.

Mest vill jag ju bara ha sällskap på mina söndagspromenader och kanske i sängen ibland, men det blir aldrig riktigt bra om värderingarna inte stämmer överens.